5 jan. 2016

  Jag säger adjö med styrka och förhoppningar!   2015 har varit ett ofantligt tungt år, fyllt med sorg och förtvivlan, min själ har slitits itu och mitt hjärta har gått i 1000 bitar.  Ett sorgens år. Ett år jag gärna hade sluppit.  Ett år jag inte önskar mina värsta ovänner, ett år jag önskar jag kunde glömma.  Men, jag kan inte glömma, jag kan inte få det ogjort, jag kan bara försöka acceptera att det har hänt. Att allt hemskt som har hänt under året har förberett mig på något som komma skall. Gjort mig starkare och gett mig erfarenhet. Men jag är tyvärr inte lika naiv och blåögd längre, jag är inte längre lika godtrogen och snäll. Året har gett mig ett hårt skal, byggt en hög mur och dragit ner mig på jorden med en smäll!  Jag har svårare att se det goda i världen, jag har svårare att känna magin runt omkring mig, och jag har svårare att låta bli att slitas med i världens negativa klang! Svårt att motstå frestelsen att ge upp på världen, svårt att inte känna att jag måste växa upp och glömma allt fantastiskt som barndom och magi medför. Sluta tro på allt gott, sluta tro på mirakel sluta tro att allt blir bra.   Året som gått har givit mig en enorm rädsla, rädsla för mina egna känslor och rädsla för mig själv!  Jag har blivit rädd för att hoppas, rädd för att chansa, rädd för att göra, då jag fallit förlorat och gått sönder  så pass att jag har svårt att våga för att kanske vinna. Hur ska jag våga när jag vet hur ont det gör att förlora & falla? Hur ska jag orka att ens försöka.  Rädsla rädsla rädsla!  Hur ska jag ens kunna hitta en vilja, när jag fortfarande känner  smärtan?   Tiden läker alla sår men lämnar ändå ärr.  Ärr som visar oss och omvärlden vad vi varit med om, påminner oss om att vi överlevt, att vi klarat det, att vi har blivit starkare och visare!  Men jag är ännu inte redo att tacka för allt du har givit och tagit, men iframtiden kommer jag kunna hitta styrka i mina svaga stunder som året givit mig!   Just nu kan jag bara vara tacksam över att du är över, och aldrig kommer komma tillbaka! Och någonstans hoppas om att det värsta är över!