Jag och Rasmus förlorade vårt barn!
I onsdags fick vi reda på att vårat efterlängtade mirakel inte längre levde.
I 17 veckor hade gått av lycka, förväntningar och även panikångest.
För er som inte vet har jag en blodgrupp som försvårar för mig att fullfölja en graviditet.
Man kan säga att jag blir allergisk mot barnet och stöter ut de.
Inte nog med den oändliga sorg vi känner, finns även en sådan avsky mot vården.
Hjälp finns att få, men för att jag ska få den krävs två missfall. Detta var mitt andra!
Kan acceptera att behandlingen inte sattes in innan vecka 13 ( den magiska gränsen) men efter det?
Dom såg att mina antikroppar ökade men ändå gjordes inget.
Jag har varit på ultraljuds kontroller en gång i veckan för att se att allt står rätt till, och att det lilla hjärtat slå och armar och ben sparkar och far.
Har även gått på blodprovstagning för att hålla koll på antikropparna var annan vecka. Men till vilken nytta.
allt det har gett mig är hopp och lycka.
att få se ens barns första hjärtslag, att se hur det sakta utvecklas till en lite människa.
Att de de små armar och ben röra på sig. det är en fantastik känsla.
Det finns en kvinna som jag skyller mkt på. Om hon hade makten eller inte vet jag inte, men hon är ansiktet utåt i frågan om behandling eller inte.
Hon är anledningen till att jag inte längre känner mig som en människa utan en statestik, en siffra, en jälva försökskanin.
Det är oerhört få som har denna blodgrupp och ännu mindre av dom som är kvinnor som skaffar barn, så det finns inte mkt att gå på.. det är förståligt. men för i helvete. är inte hela poängen att göra ett förebyggande arbete.
att göra allt i sin makt för att låt mig slippa detta lidande och vetskap av att JAG HAR DÖDAT MITT BARN!
För det är precis så det känns. Det är inte mitt fel att jag har denna blodgrupp, men det är MIN KROPP OCH MITT BLOD som dödade mitt barn.
jag skickade ett mail till kvinnan i fråga för några veckor sedan då jag fick veta att antikropparna hade stigit.
Fick ett svar.
Jag
förstår att du är frustrerad.
Jag
anser inte att dina antikroppstitrar har stigit, 256 eller 512 är
ingen skillnad.
Det
krävs minst 2 titersteg för att det ska vara en säker stegring,
alltså från 256 till 1024 och det har du inte haft.
Vi
fortsätter att kontrollera dig var 14e dag och det är även viktigt
med ultraljudsundersökning. Om graviditeten fortskrider men titrar
stiger och/eller man ser försämrade flöden på ultraljudet så
finns behandlingsmöjlighet i Stockholm med transfusioner till
fostret.
Om
du olyckligtvis skulle förlora detta barn så behandlas du nästa
gång. Men observera att det är ingen garanti för att det
går bra!
Men tydligen så spelar ju EN titra ökning roll...
När man har så lite erfarenheter så kan man inte heller räkna ut normen.
För dig är jag en fucking siffra, för dig är mitt barn en statestik.
JAG ÄR EN MÄNNISKA MITT BARN ÄR EN MÄNNISKA, inte statestik, inte en siffra, och definitivt inte en ekonomisk jävla fråga..
Du har även sagt att, Det finns ju dom som det inte finns någon som helst hjälpa att ge, men det gör ju bara saken värre. DET FANNS EN RÄDDNING, det fanns något att göra.
men mitt barn var inte värd att lägga pengar på.
vem är du att sätta ett pris på mitt barn. eller vem fan det nu är som bestämmer.
förlåt att du får ta de här om det inte är ditt fel. men du är min enda kontakt. du är ansiktet i denna fråga..
Vissa dagar önskar jag att jag inte hade vetat om att det kunde/troligtvis kunde gå dåligt.då hade jag iaf sluppit den paniken jag känt dessa månader.. alla de sömnlösa nätter, att de hundratals gånger jag vaknat varje natt i panik om att sängen är full av blod...
men på ett sätt så har jag ju aldrig riktigt kunnat slappna av och känna den ofantliga lycka som blivande föräldrar gör. aldrig kunna slappna av och känna lugnet.. kan är fallet inte lika långt. men helvete att det gör lika ont.
Och inte nog med allt detta.
inte nog med att mitt barn har dött, så måste jag gå flera dagar med det inuti mig.
fortfarande känna av att livmodern är aktiv, fortfarande ha att gravidsymtomer.
bli påmind var tionde minut om att jag har fått missfall. mitt barn har dött.
Varför i hela jävla fridens namn kunde jag inte bara fått gå igenom denna vidriga upplevelse som väntar när lix chocken satt i. när jag inte riktigt hade fattat vad som hade hänt.
jag kan inte bearbeta detta, jag kan inte gå vidare, allt kommer ju ändå dras upp på söndag och måndag.
Det är så inihelvete groteskt elakt.
sadistiskt jävla vidrigt gjort..
Just nu känner jag bara ilska, så jag är alldeles för ledsen för att ens våga känna sorg.
så att jag vill säga är. Hoppas fan tar er.
men ändå, så som jag är byggd kan jag ändå inte låta bli att känna att allt är mitt fel. att jag har gjort något. att jag kanske inte förtjänar den totala lyckan som att bli mamma innebär. jag kan inte heller förlåta mig själv för alla jag känt att jag har svikit.
mina föräldrar, rasmus föräldrar. men mest av allt rasmus.
jag vet att en dag kommer jag förstå att det inte är mitt fel.
längtar efter den dagen. men det känns som det är väldigt långt bort..
Min farmor gick bort för några månader sedan.
Hon blev medvetslös 2 dagar innan.
Samma natt som hon blev medvetslös besökte hon min pappa i en dröm.
Han ringde och återberättade den morgonen efter. (detta är innan jag visste att jag va gravid).
" Han låg och sov och någon släckte lampan i hans sovrum, han vaknade och frågade vem det var som var där.
farmor hade så svarat : det är bara jag. somna om.
Hon kröp ner i sängen bredvid honom och strök han på kinden och sa: det är dags för mig att fara vidare. och gett honom en puss på pannan.
det sista hon sa var. 12-12-15 sedan hade han vaknat..
på mitt näst sista ultraljud stod beräknat datum 12-12-15 ( bäbisen var några veckor mindre än vad den borde men)
Känslan när jag såg det var obehaglig och helt fantastiskt.
hur kunde hon veta.
så farmor, förlåt mig. Du får ta hand om min bäbis i himmelen.
Förlåt alla jag hade gett hopp och förväntningar till.
förlåt för detta svek.
Förlåt pappa & mamma, för att jag inte kunde ge dig ett till barnbarn.
förlåt Annelie & Tomas, för att jag inte kunde ge er ett barnbarn så ni fick bli farföräldrar.
Förlåt Vera, för att jag inte kunde ge dig en liten kusin.
Förlåt Emma att du inte fick bli världens bästa moster.
Förlåt Ronja, amanda & adelina Att ni inte fick bli fastrar.
förlåt rasmus För att jag inte kunde ge dig ett barn, förlåt för att jag gav dig hopp och förväntat, lycka och stolthet. Förlåt för den sorg jag fått dig att genomgå, förlåt för att jag förlorade vårat barn. förlåt...
Men tack bäbis för den glädje du skänkte oss.
